Zmartas festivalindex

Zmartas festivalindex

sponsrat inlägg
Jag har tyvärr inte turen att kunna åka på någon festival i sommar, då den festival jag ville åka på, Bråvalla, pågår typ… nu. Eftersom jag börjar jobba på måndag har jag, ganska logiskt, inte fått lön än. Ni som är sugna på att åka på en festival i sommar men är osäker på vilka det finns, vilken som passar er och hur dyrt det kan bli på olika ställen, för er har jag en supersmart pryl! Det är en sida som heter Festivalindex och är en slags barometer på vilka festivaler som är hetast att besöka i sommar, med fokus på hur mycket det kostar på alla de olika, grymma platserna.

festivalindex

Man kan hur lätt som helst jämföra snittpriser mellan de olika festivalerna. Supersmart! 🙂

Hitta vart du får mest för pengarna med Zmartas festivalindex!

Sweet, sweet headache

Sweet, sweet headache

Godmorgon! (Eller vad man nu säger när klockan är halv tre på dagen)

Hur mår ni idag? Jag hoppas alla ni över 18 mår lika bra som mig; faktiskt helt OK med tanke på nattens äventyr. Vi hade förfest i lägenheten när kvällen började med massa härliga människor, och fortsatte sedan vid elva-tiden till Båten där det var 23-års gräns men alla (inklusive 19-åriga jag) kom in ändå, något ingen av oss egentligen trodde skulle hända. Resten av kvällen bestod av lite selektiva minnen, den där ölen jag fick av Bill, Josef och Marres strul, folket som försvann som vi skulle gå och leta efter och så försvann det ännu mer folk. Jag gick på ett quest att hitta Josef som varit borta en kvart, istället hittar jag en kompis på dansgolvet, jag tror vi dansade lite innan jag övertygade honom om att hjälpa mig leta, sen hittade vi en av hans kompisar och tillsammans går vi till baren och tar en shot. Hur jag hittade Josef är ett mysterium.
När vi hade hittat allihopa gick vi till dansgolvet tillsammans och det var jätteroligt, alla dansade med varandra och när jag tänker tillbaka på det ser jag bara blinkande ljus och folk överallt. Efter ett tag var det som en dimma som svepte över vårat sällskap och rövade bort alla utom mig och Josef som stod kvar på dansgolvet ett tag innan vi gick för att hitta resten. Vi hittade de inte. Så vi åkte hem. Och så när vi kommer hem är alla här.

Det var en jättetrevlig kväll i alla fall, helt klart värt en liten huvudvärk idag (som faktiskt har gått över lite efter pizzan jag nyss åt) 🙂

20160626_142612

Godnatt, eller goddag. Jag vet inte vad som är vad längre, haha.

Re:union

Re:union

 

Jag har för ett litet tag sedan kommit hem från en mycket trevlig middag med mina högstadiebästisar. Så himla länge sedan vi var tillsammans alla tre! Det var jättetrevligt, vi satt och pratade om allt möjligt och jag åt en szechuankyckling som skulle vara stark men som inte alls var stark. Lite besviken där, men så är det väl.

Jag vill att min szechuankyckling ska vara stark, men inte sådär brännande och fylld med smärta utan precis som szechuan är – en pirrande, glad, sprudlande hetta. Det ska kittla i munnen och kännas nästan som om det sprätter gnistor på tungan. Lite likt som att delta i den katalanska festivalen Correfoc där man springer längs gatorna och regnande eldgnistor över en och runt omkring en, överallt. Det var inte denna underbara känsla jag fick dock utan det var mer som kyckling i sötsur sås, vilket inte är det jag ville ha. Jag fick ta av extrachilin för att få den lilla kick jag letade efter, även om det blev en ”varmt överallt och det ryker ur öronen” och inte en ”sprättande eldgnistor i munnen”.

Alva och jag

Här är en bild på mig och Alva från 2011. Kan nämna att jag har på mig ett egetsytt linne blandannat.

A Story About My Uncle

A Story About My Uncle

Hej på er! Här tänkte jag komma med lite snack om ett spel jag hittade på Steam-rean och precis har klarat ut. Det kostade 2 dollar (what the fuck ens) vilket är ungefär 15 kronor. Och en sak kan jag säga er – nog var det värt 15 kronor!

Spelet heter A Story About My Uncle och handlar om en man som berättar en historia för sin dotter (tror jag) om hans morbror som var en utforskare, uppfinnare och äventyrare. Morbrorn har varit borta jättelänge och man går omkring i hans hus och letar efter vad som kan ha hänt honom. I en garderob hittar man en dräkt morbrorn har sytt. Man tar på sig denna och går till morbrorns observatorium, och av misstag slungas man iväg ut i rymden. Här börjar själva spelet.

2014-05-17_00003

Detta är första nivån, och jag måste bara erkänna att när jag landade här och såg detta tittade jag mig omkring och fattade inte ens vad som hände. Helvete vad fint, tänkte jag bara. Tutorialen utspelar sig här, och bit för bit får man lära sig spelets mechanics som inkluderar kraft man har i sin handske som gör att man kan hoppa sinnessjukt högt, långt och kan använda en grappling hook.

maxresdefault (1)

För en spelare som mig som, om jag får säga det själv, är OK på de flesta spel jag lagt mina händer på, var detta spel en lagom utmaning. Vissa nivåer, som denna på bilden ovan, fick jag köra om cirka 20 gånger innan jag lyckades ta mig igenom, men det var aldrig så svårt och omöjligt att jag blev arg eller frustrerad. Jag kan dock säga att jag hade riktigt kul genom hela spelet, som jag klarade ut på ungefär 5-6 timmar.

15

Det jag gillade allra mest, som jag alltid har varit och alltid kommer vara en sucker för, är omgivningen. Extremt välgjort, noga eftertänkt och helt enkelt sjukt vackert. Allt som allt skulle jag ge det 3/5 tarmar. Voiceactingen drog ned storyn rejält, och var det jag fann mest avtändande. Jag var inte heller så stort fan av salamanderkaraktärerna man träffar i spelet. Lite obehagliga sådär.

A_story_about_my_uncle_2

Som jag sa i början; helt värt 15 kronor! Jag hade en good time med detta första persons plattforms spel 🙂

Häng med små människor

Häng med små människor

Gårdagen kan förklaras med nyckelorden; mat, fika, mat, fika. (Och egentligen, behöver man någonsin mer än så?) Det började med studentfika hos min mor, hon hade lagat två makalöst mumsiga smörgåstårtor och en Mississippi-pie. (Ni kan googla på det om ni blev nyfikna, det var äckligt gott) Jag fick träffa mina supersöta småkusiner, mommo och moffa, min supergulliga moster (ja, jag vet att hon inte är min moster utan min morbrors waifu men eh) och min alltid lika dryga morbror.

Efter jag haft en good time hos min mor drog vi vidare till min far för ännu en studentfika där jag träffade min farbror och (ja, som jag sa tidigare, farbrors waifu men eh) faster, fammo och faffa, pappa och therese, mina syskon och min kusin Tilde. Vi åt mat och fikade asmycket gott. Sedan var det dags för the Game of a Lifetime – Kurragömma med dunk. Jag skulle gärna vilja ljuga och säga att jag fullkomligt slaktade allt motstånd, inkluderande min lillasyster på 13 år, min lillasyster på 5 år, min lillebror på 7 år, min kusin på 14 år och min pojkvän, men det hade ju varit en lögn och jag ljuger inte. (Inte alltid, i alla fall)
Det var fruktansvärt roligt och jag tycker att alla gjorde väldigt bra ifrån sig, var väldigt fokuserade på the task at hand och gjorde sitt allra bästa! Det blev race till dunk-platsen några gånger, de allra flesta av de gånger förlorade jag, tyvärr.

Och så hoppade vi studsmatta.

DSC_0431
Flis (ah, hon heter Felicia men) och Alex.

DSC_0451
Flis, Alex och Jennifer.

DSC_0455

Kolla, jag kan också hoppa. 🙂

”Varken sol eller regn kan hindra oss – för ingen är så bra som vi är!”

”Varken sol eller regn kan hindra oss – för ingen är så bra som vi är!”

Dessa var orden vi sjöng då vi sprang ut på trappan på Språklådan i Luleå igår klockan tolv. (elva och trettio om man ska vara exakt) Det var en intressant känsla att sjunga (läs: skrika) så högt så rösten skär sig in i oigenkännlighet. Jag undrar lite om åskådarna ens hörde vad det var vi sa…
Efter vårat lilla framträdande var det dags att åka flak – det var jätteroligt! Jag tror nästan vårat flak var högljuddast av de alla – inte för att vi hade högst musik, snarare tvärtom, utan för att vi skrålade värre än Luleå Hockeys ståklack då Luleå vann den där Champions League-finalen förra året. (Efter den matchen blev hela ståklacken, inklusive mig, nerbjudna på isen tillsammans med spelarna: Legendariskt)
Jag vill ge ett särskilt tack till Linn Sjögren för hennes makalösa insats på lastbilsflaket. Jag ger dig gärna både ett H, U, M, A, N, I, S och ett T ♥. Att du skrek så högt så din röst gav upp och i princip bara pep istället ger dig ännu mer bonus. Sju Mao-magneter får du.

Senare på kvällen träffades många av oss igen i vår lägenhet och drack tillsammans och spelade Cards Against Humanity. Vi kom gemensamt överrens om att Nickelback är ett fusk-kort och att det inte spelar någon roll vad det är för något som ligger på bordet – man vinner om man har Nickelback-kortet liksom. En favorit från vårt game var Josefs (jag tror det var hans i alla fall… Är ungefär 63% säker, men spelar ingen roll det var askul ändå) ”What will always get you laid?” – ”Necrophilia”.

Sen var det dags. Studentfesten 2016. Partaj. Bistro, Bar och Brygga – also known as ”Båten”. Endast sekundrar efter jag kom in hittade jag en mycket trevlig överraskning – en klasskompis från första året på gymnasiet – Amanda Gardell. Något som är ännu mer grymt är att hon, som jag i ettan sa att hon borde göra, har bytt namn till Alaska Gardell. Ascoolt alltså. Jag har ett minne av att jag lovade att jag skulle skriva något på bloggen till eller om henne men jag har helt glömt bort vad det var. Hon är cool, så nu vet ni det i alla fall!
Vi dansade också, mycket. Jag fick totalt ihop 30.000 steg under hela mitt studentfirande (inräknat flaket då), vilket inte är helt fel. Det var dock väldigt mycket folk på dansgolvet så jag fick köra med taktiken att dansa med armbågarna lite utåt och liksom försiktigt (eller väldigt våldsamt) knuffa bort oönskade kroppar från mig och mina vänner. Tack för dansen Josef, Filip, Johanna, Sara, Christelle, Natacha, Julia, Emma och Ella. Efter lite Max och trevliga stunder var det dags att åka hem, däcka i sängen och vakna upp halv två och må, som Josef sa; ”Oförskämt bra”.

Tack för en äckligt bra student, alla inblandade. Fem av fem hjärtan (och nä, jag menar inte sådana hjärtan man ritar som är söta, jag menar actual hearts som slår hårt och förser ens kropp med blod och liv). Puss!

13441723_10153570012097233_429668454_o

Vad du är söt, min kära lilla ponny

Vad du är söt, min kära lilla ponny

för det är dig jag gillar mest!

Idag fick grannens dotter rida Monster-Ponnyn, när jag egentligen bara skulle promenera honom. Jag börjar tro att hon är lite smått självmordsbenägen, men å andra sidan, det tror jag alla är som utsätter sig för Clooneys närhet. När vi var på en promenad förra veckan och min pojkvän Carl följde med blev han mobbad av Clooney och utsatt för min pålles bufflande huvud; ”Vad ska jag göra när han gör sådär, Linnea? Hjälp!” Jag skrattade och ryckte på axlarna.

Men tillbaka till idag! Helt utan hästligt sällskap, med en halvt okänd flicka på ryggen traskade vi iväg. Visst tvekade han på att gå några gånger men med ett vägledande tryck i ledrepet och en vänlig knuff av nämnda flickas ben gick det bra. Vi gick inte farligt långt, men så långt så han nästan började strejka, sedan två meter till och sedan vände vi. Det var lagom.

received_1205707249441044

Dagens betyg på Monster-Ponnyn är en utomordentligt stark 7a! Det kanske inte låter som mycket, men betyget drogs ned lite av hans stannanden och vägranden att gå. 🙂 7 är bra betyg för en klipsk Clooney!

Tack och hej för mig!